emselin

Nu är jag tillbaka hemma i Sverige sedan 5 dagar sedan. Fortfarande har det inte riktigt sjunkit in att jag är hemma och inte kommer komma tillbaka tillbaka till Frankrike till våren. Det var riktigt svårt att lämna La Rochelle. Mer än jag någonsin kunde tänka mig och då ska det sägas att vi började få ångest 6 veckor innan vi skulle åka hem. Så vi borde varit förberedda... men tror inte det går att förbereda sig för ett avsked och att avsluta ett kapitel. Det är bara lättare att acceptera vissa avsked. 

 

Detta gänget på bilden här nedan kom på lördags morgonen för att säga hejdå till mig, David och Felica som skulle åka med samma tåg till Paris. Det var väldigt rörande att se alla som kom, särskilt sedan vi alla hade haft en riktigt lång natt och firat sista natten tillsammans. Det var en kväll som sista års studenterna anordnade då det även var deras sista natt tillsammans. Jag var därför väldigt trött och sliten när jag, Steff och David kom till stationen. Att sedan se den ena efter den andra komma blev väldigt jobbigt. När det var 5 min kvar och vi precis hade tagit detta kortet var det dags att ge varandra en sista kram innan vi skulle hoppa på. Tjejerna började gråta, men det kändes ändå fortfarande ganska okej. Sedan såg jag en av vår bästa kill-kompis börja gråta och då släppte allt... då började allt komma ifatt mig och jag förstod att det verkligen var dags. Jag fick ett brev, en bild och en chokladask (Pancho - om du översätter, Ferrero Rocher kommer alltid vara förknippat med dig nu!) och sedan en tysk öl av min tyska favorit kille, från hans hemstad. Detta gjorde ju inte att allt kändes bättre... nej nej. Det är så himla fina människor man har träffat och alla är så omtänksamma. Det har verkligen känts som en familj. 

 

Can't describe how much I miss you guys... !!!