Paris - Arc de Triomphe
Det var dags för att slutligen bege sig till Champs-Élysées, gatan som innebär många intressanta affärer och liv runtomkring. Enligt mig det området som mest påminner om London (särskilt Oxford Street) där affärerna försöker övervinna varandras skyltfönster. Vilket bara är positivt för oss turister - kreativt godis för ögonen. Bland annat Peugeut hade ett skyltfönster där deras ikon var uppbyggt i 3D med pappers-svanar som sedan hade grönt vass nedanför sig, som såklart svajade i takt med en havsbris. Rofyllt att se på och det fångade definitivt alla passerandes ögon. Miljömedvetenheten kändes centrerad. Lyckad marknadsföring helt klart.
Jag och min tyska kompis Stephanie började först att promenera från Place de la Concorde och gick hela Avenue des Champs-Élysées tills vi kom till Arc de Triomphe. Vi stod framför denna stora Triumfbåge en bra stund och bara iakttog allt liv och rörelse som skedde runtomkring. Alla bilar som använde den som en stor rondell och sedan försvann iväg mot en av de 12 raka vägarna (tror det var så många).
När vi filosoferat klart frågade Stephanie om vi skulle gå dit till mitten eller inte. Förra gången hon var där sprang hon över gatan i rondellen vilket hon tydligen inte rekommenderade denna gången - no kidding. Vi stod och velade någon minut eftersom vi var väldigt trötta efter en hel dags promenerande. Tillslut sa jag att jag nog ändå ville gå dit - vilket iefterhand var himla tur. Vi gick i en tunnel under vägen och mötte en reception att betala biljetter. Än en gång under denna resa var det gratis för oss under 25 som kommer från Europa. Stackars vår brasilianska och argentinska vänner som reser i Frankrike, men perfekt för oss! Vi fick biljetten och vandrade upp till friska luften igen. Gick runt och tyckte det var fint med tända ljus etc på platsen, men tyckte det var lite konstigt att folk faktiskt betalar för att gå dit. Så speciellt var det inte. Tillslut ser vi några gå in genom en annan dörr än den vi gick upp i. Det visar sig att man kan ta sig upp till toppen! Vi kändes oss ganska mycket som två dumma blondiner vid det tillfället... Och obildade. Även om Stephanie inte är blondin. Jag får kanske ta på mig den stora skulden.
Det var en påfrestande färd upp i bågen, det var en enda lång smal spiraltrappa upp. Vi kände oss båda som två pensionärer och fick stanna två gånger för att både andas och att det skulle sluta snurra i huvudet efter att leka irländsk-afton i trappan. MEN tillslut kom vi dock upp och det var så värt all möda. Utsikten var helt underbar!
Älskar storstadskänslan.
